Jag sprang mycket orientering när jag var liten, detta ledde ju ofrånkomligt till att jag behövde träna ganska mycket löpning. När jag var 15 år gammal började jag få mer och mer ont i på utsidan av höger knä efter att ha sprungit ett tag, samt efter att jag sprungit. Genom min orienteringsklubb fick jag kontakt med en läkare i Tullinge som heter Carter Farell. Hans diagnos var löparknä.
Jag fick en remiss till en sjukgymnast på Idrottskliniken på Råsunda fotbollstadion i Solna. Där fick jag behandling med ultraljud samt lära mig att stretcha rätt för att bli av med problemet.
Det hjälpte mig för det mesta, och har hjälpt mig fram till sommaren 2002.
Efter att ha fått en muskelbristning i ena vaden under en basketmatch vintern 2002 sökte jag mig till Totalhälsan i Uppsala där jag bodde då, och fick träffa sjukgymnasten Krister Höglund. Han hjälpte mig att bli av med min muskelbristning i vaden, och samtidigt passade jag på att be honom om hjälp med mitt knä. Han försökte ge mig nya sätt att stretcha, samt gav mig ganska hårdhänt massage. Detta hjälpte en aning, men inte helt så efter sommaren föreslog han att jag skulle få en kortisonspruta av deras läkare, Thomas.
Sprutan hjälpte mig att ta mig igenom basketsäsongen 2002-03, men fram på våren så “tog den slut”.
Eftersom jag inte längre bodde kvar i Uppsala så tyckte jag att det var lite långt att åka dit bara för behandling, och började leta någon på närmare håll som skulle kunna hjälpa mig. En domarkollega tipsade mig om sin bästa kompis, som är naprapat och jobbar med Djurgårdens fotboll. Han sa åt mig att köpa nya, stabila skor, och nya ilägg till skorna för att lyfta fotvalven så att mina knän skulle peka lite mera rakt fram när jag står still. Dessutom tipsade han mig om en läkare inne i stan som kunde hjälpa mig med en ny kortisonspruta ifall inläggen inte skulle hjälpa.
Jag köpte skor och ilägg, och bokade en tid hos denna läkare för att få en spruta även för denna säsong. Nu ville han inte ge mig en spruta innan han sett hur mitt knä såg ut så han gav mig en remiss till Magnetkameran på Sophiahemmet, för dels magnetkamerabilder och dels vanliga röntgenbilder.
Efter att ha undersökt dessa så gav han mig en kortisonspruta.
Drygt 2 veckor efter denna spruta så skulle jag testa mitt knä. Jag bad om en lätt match att döma och fick en F-91 match här i Södertälje. Jag kände av knät mer än jag hoppats under matchen, och dagen därpå kunde jag knappt gå nerför trapporna hemma. Dags att boka återbesök.
Under återbesöket tittade läkaren på mina ilägg, och tyckte att de verkade vara helt felbyggda – han tyckte att de skulle haft mycket mera uppbyggnad på utsidan av foten. Jag blev lätt förvirrad, eftersom han som sa åt mig att skaffa dom tyckte att de skulle vara mera uppbyggda på insidan.
Denna läkare tyckte att han gjort vad han kunnat och skrev en ny remiss till mig, denna gång till Christian Åkermark på Ortopediska Huset, som ligger mitt i stan (Drottninggatan 99).
Jag fick tid hos honom den 20/1-04.
Efter en kortare undersökning samt ett kortare samtal om historien runt mitt knä så berättade han för mig att jag nu hade två alternativ, antingen sluta springa eller också operation. Det var ett ganska lätt val för mig – operation.