Var till Bauhaus i Botkyrka idag för att köpa ny ytterdörr.
Tänkte att eftersom jag ändå är här, med släpvagn, så borde jag passa på att köpa virke för att kunna byta ut trappan till entrén också. De säljer ju ändå virke där också – typ.
Plockade ihop det jag behövde, vilket inte var speciellt mycket. Det blev 14 bräder totalt (2st 45×170, 5st 45×120, 2st 45×70, 2st 45×45 och 3st 21×120 (också kallad ytterpanel)).
Problemet när jag väl kom till kassan var att tjejen (vi kan kalla henne “A”) som jobbade där ville komma åt “prislapparna” med streckkod som tydligen satt på varje bräda (utom på ytterpanelen, vilket senare skapade ännu mer bekymmer). Jag hittade en på varje sort (utom ytterpanelen som sagt), och eftersom det kanske skilde ca 3cm mellan längsta och kortaste inom sorten så tänkte jag i min enfald att det var väl bara att ta enligt min specifikation och lägga till längderna (som alla var mellan 3,6m och 4m, utom 45×45 som var färdigsågade i 2,48m).
Det gick naturligtvis inte, då kunde ju dels jag lura dem på centimetrar, och dels kunde jag ju få betala för mycket. Rätt ska vara rätt.
Jag tyckte att då fick hon väl plocka fram ett måttband eller en tumstock och mäta bräderna. Men det hjälpte ju inte, hon var ju tvungen att komma åt streckkoderna så att hon kunde scanna dem.
Jag försökte säga “Men jag har ju alla dimensioner, det är väl bara du matar in dem i kassan?” Men så funkar inte kassan på Bauhaus, där måste streckkoder läsas.
Efter en stund kom en annan tjej (“B”) och skulle hjälpa till. De räknade bräderna i kassan och så på min släpvagn, och naturligtvis så hade jag ju en mer på släpvagnen än de hade i kassan. “B” tog tag i en av bräderna och frågade “A” (som satt i kuren 5m därifrån och tittade på skärmen) “Har du tagit med den här?”
Vid det här laget hade jag ledsnat ganska rejält (för att inte tala om Åsa som satt i bilen och undrade vad vi höll på med). Jag stod mitt i det hela och fattade inte kan jag säga.
Nåja, efter att “B” testat att fråga om 3 olika bräder “Är det den här du missat?” och inte fått nåt svar från “A” (som fortfarande satt vid datorn och tittade på raderna på skärmen som fortfarande var en mindre än bräder på mitt släp) så gick hon och hämtade “C” som fick ta över hjälpandet medan hon själv öppnade nästa kassa (eftersom det blivit ganska lång kö bakom mig nu).
Killarna som stod bakom trodde inte sina ögon när en tredje tjej nu började gå igenom mina (14!!) bräder igen.
Jag tyckte, men ta ut en lista på vilka ni matat in ur datorn, så kan vi bocka av dem mot de jag vet att jag plockat – så kommer det ju att bli bara en över, scanna den och låt mig betala och åka. Icke, det står inga dimensioner på listan som kommer ur datorn, så det är omöjligt att avgöra vilka bräder som är inlagda och vilka som inte är det.
Till slut ber jag henne att lägg till en till av den här så det blir 14, vilket hon till min förvåning går med på (vilken det var som blev tillagd har jag inte en aning om eftersom det som sagt inte står några dimensioner på kvittot).
Sedan är hon på väg att ta betalt och släppa iväg mig utan att ta betalt för ytterdörren jag också har på släpet, vilket i sammanhanget varit lite komiskt eftersom det var viktigt med enstaka kronor för virket men 3995 för ytterdörren var tydligen inte lika viktigt.
Återigen har jag både modellbeteckning och storlek att ge henne, men återigen måste hon leta upp streckkoden och scanna för att kunna ta betalt. Som tur är har vi lyckats vända dörren åt rätt håll på släpet, så det räcker med att hon scannar den bakifrån för att få in den i datorn.
Sammanfattningsvis så handlade jag 14st brädor och en ytterdörr för 4400 (där dörren kostade 4000), och det tog nästan 15 min för 3 tjejer att få in det i kassan så jag kunde betala – och då höll de alltså på att missa dörren totalt. I efterhand kan jag nästan ångra att jag var så ordentlig att jag påpekade att det faktiskt låg en dörr där också, snett under de 14 brädorna.
En sak har jag i alla fall lärt mig: Köp aldrig virke på Bauhaus i Botkyrka, leta upp en riktig brädgård istället!